Allt det där om att vara på väg någonstans


Jag vänjer mig så småningom, jag vet




Jag har det så fantastiskt bra! Så få dagar kvar till studenten. Livet är just nu roligt, fascinerande, intressant och spännande. Jag är så glad att jag bara tillhör mig själv. Jag är så glad att jag är min. Att jag har ansvar för bara mig själv, ansvar för såväl min egen lycka och mina egna missöden. Det är som tennis. Det är bara jag som kör min match. Motståndaren kör sin.

Jaa, jag är glad helt enkelt. En sak jag insåg på min fysiklektion, då jag höll på att få IG i fysik, och vi satt och kollade på en film om munkformade universum i miljontal och andra dimensioner (vafan är ens en dimension egentligen?) så tänkte jag ungefär; fuck, vad stort allting är. Vem faan bryr sig vad jag får i fysik B? Tänk att fysiken fick mig att lugna ner mig över fysiken. Soft. Sånt händer, sånt också.

NU BÖRJAR DET!!!! Och förresten, bara så ni vet, så fick jag tillslut G i fysik. Ha!

Oh no Fuck, I can't remember my line...



Jag hade aldrig fryst en bild fram tills dess.
Huden på min arm, den minns.

Jag log när jag för första gången frös en bild, den där bilden, vek den, la den i fickan på bröstet.
Ja, i den där jävla fickan på bröstet, ni vet vilken. Nu önskar jag att huden på min arm ville glömma.
Nu önskar jag att jag kunde få tillbaka den där bilden och bränna den med min Betty Boop-tändare.

Dagar som dessa



Det här med tacksamhet. Det är ju så otroligt hälsosamt. Jag är i en tid i mitt liv där jag bara känner TACK för allting. TACK för allting jag har, TACK för allting jag får. Jag har människor omkring mig som ger mig energi, som tycker om mig och som jag tycker om. Generösa, glada och vackra människor som jag tror på och som tror på mig. Jag har ett nytt, kanonbra jobb, jag tar snart studenten och då kommer släkt och vänner från hela Sverige bara för min skull. För min dag. Solen skiner och himlen är blå på dagarna. Jag får dricka vin ute i grönskan medan kvällarna luktar sommar, jag får köpa nya asheta skor, jag kan sova med balkongdörren öppen och med svala fläktar som dansar in i just mitt rum. Framför allt så har jag hela mitt liv framför mina fötter att leva bara för min skull, att leva på eget ansvar och med min alldeles egna frihet. Frihet att åka var jag vill, vara med vilka jag vill, se så mycket som möjligt. Herregud, vad mycket jag har. Och det är ju just allt detta jag redan har, och som jag är så tacksam över, som ens gör det möjligt för mig att nu kunna sträva efter ännu mer.

Jag är stark


59'




Pappa: Om du bara visste vad de här solglasögonen kostade. Ojojoj, det är allvarliga grejer.
Jag: Jaså, vad är grejen med dem?
Pappa: Jadu. Bland annat kan man se färger och sådär med dem, fastän det är solglasögon. Så jag kan se färgen på papegojor och så.
Jag: Pappa, hur ofta ser du papegojor?
Pappa: Jorå det händer. Till exempel varje gång jag är ute och paddlar kajak i djungeln.

(Om) jag visste vad jag skulle svara dig

Vänta en sekund så ska jag försöka förstå. Ge mig lite tid bara så kanske jag fattar. Ska anstränga mig riktigt jävla hårt nu, för att få in det här. Om jag så ska låsa in mig i mitt rum, lägga mig under täcket och bara tänka tills jag står mitt bland drömmar. Den här gången ska jag fatta först. Mission impossible börjar här och idag.

Och samtidigt ska man försöka komma ihåg att allt och det enda man har är nuet, som en riktigt hurtig buddist eller så. En sak jag lärt mig är: för varje gång du reser dig blir du mer och mer lika stark som ett lejon. Men inte ens du måste bli ett lejon redan idag. Du har tid att både slå hårt mot marken och flyga högt mot universum.

Idag är det din födelsedag och jag tänker le hela dagen för din skull.


Det handlar om dig



Du gör ont i mina lungor. Du gör ont i mina ögon, bakom mitt pannben, i mina fingrar. Du gör ont i mina läppar. Du gör ont i det där som aldrig slutar slå mig blå bakom bröstbenet.



Jag låg på sängen och kunde inte andas. Taket snurrade. Ibland minns jag varenda svettdroppe som envist trängde sig ut på min panna, ibland minns jag ingenting förutom hennes lugnande ord i telefonen mot mitt öra. Med tre små meningar hade du fått min kropp att sjunka så djupt. Jag vet hur det känns när ett hjärta hoppar till så kraftigt att det kommer snett. Jag vet hur det känns när ett hjärta sjunker så djupt att det släpar i marken.  

Jag var inte lycklig, men jag var nervös. Jag var så rädd, men så blond och så solbränd. Och trots att varje steg framåt på den sommarsopade asfalten fick mina pupiller att vidgas så hårt att det gjorde ont, så fortsatte jag mot dig. Hur kan jag inte skratta när jag tänker på det. Hur kan jag inte önska att jag fick göra det en gång till.




Och sen stod du där, du såg mig i ögonen och svalde så hårt som om du var lika nervös som jag. Och jag fick hålla din hand redan samma kväll, medan himlen blev orange. Och som det slog där bakom mitt bröstben, som om det där inne redan då visste hur farlig du var. Som om något visste att jag skulle sakna dig så mycket mycket. Så skrattretande mycket.

Du blev aldrig min, och du säger att du aldrig kommer bli någons. Jag har bränt mina skepp, och du har bränt dina. Jag har inte sagt mina ord, och du har inte sagt dina. Jag har inte berättat mina hemligheter, och du har inte berättat dina. Du har aldrig hållt mig på rätt sätt, och jag har bara vågat då du sovit. Men jag ser ju hur du ser på mig, och jag vet att mina ögon ljuger så dåligt. Så skrattretande dåligt.



Kom ihåg att vi fortfarande finns.

Tänker aldrig bli en av den enda procenten igen


Ge mig ett annat ord för det då, du som är så bra med ord.



Och vi vet båda vad minnen kan ta med sig,
de tar med sig diamanter och rost.

Lojaliteten





Och idag, när vi skulle vildskriva i 10 minuter, insåg jag att jag inte kan fortsätta jaga de där personerna jag tror vet hur de ska ta mig till det grönare gräset. Idag finns det ju ingen annan än jag som vet var det där gröna gräset som en gång försvann finns. Men här finns ju människor som vill vara med mig, som tycker om mig, och som aldrig skulle tvinga mig att springa i uppförsbacke. Det är bara er tur nu och jag vill vara med er. Ni är vackra, ni inspirerar mig, ni lyfter mig och jag älskar er.

Roll that shit




Och jag kan inte somna, för det är svårt att blunda



Sad story:

Boy: Make me a sandwich.
Girl: No.

Comment if you cried.

Impossible is nothing



Såhär bra är jag


Vem tänker du på nu?



Och varför?

Det som blir över sen

     

      Men ändå vet du, och alla dina vänner vet också. Det handlar egentligen inte om det där klumpiga han mumlade efter fem öl, det handlar egentligen inte om att han har ont om lite tid eftersom han jobbar. Det handlar inte ens om att han prioriterar en sjätte kväll med grabbarna för att se en totalt ointressant repris av någon jävla skitmatch istället för att träffa dig trots att ni inte setts på två och en halv vecka.


     Det hela handlar egentligen om att han inte vill ha dig. Förstår du? Han vill inte ha dig. Att han letar efter någonting annat, någonting bättre, eller inte efter någonting alls för tillfället. Det handlar egentligen om att du vill ha honom så mycket att du får skavsår i luftstrupen av att försöka andas utanför hans närhet, att du inte ens bryr dig om att vinkla upp persiennerna på morgonen om inte han ligger där bredvid dig i sängen. Det handlar om att du vill ha honom så mycket att inga kläder passar, att ingen mat smakar, att inga vänner intresserar, att inga böcker berör, att inga hemlösa barn i världen kan väcka din omtanke, att ingenting längre känns. Att utan honom känner du ingenting. Det handlar om att han inte ens vet om du har några syskon.


You say hello





Darling



22:02





Polite as fuck.


Tidigare inlägg
RSS 2.0