Jag svär att jag inte blir 25.

Den där första gången jag hörde Kids av MGMT och mitt hjärta var lika tunt och skört som ett papper från en billig bibel. Alla de där människorna som inte såg på mig, alla de där människorna jag inte kände. Jag kände ingen på den där centralstationen. Och jag lyssnade på den om och om igen, som om jag förstod redan då.

Jag intalar mig själv att det är så länge sen. Det kommer snart bli år sedan det hände. Så länge sen att jag borde ha glömt, att det borde sköljts ner i havet som fotspår på stranden. Men jag har inte glömt. Jag kommer aldrig glömma. Jag lyssnar på Kids, mitt hjärta ser på mig som en av Pavlovs hundar och gömmer sig bakom revbenen. Kanske kan inte du heller få bort det från insidan av dina ögonlock.

 

Okej min älskling, såhär är det: du är knark.
Och jag är din knarkare. Jag knarkar dig. Jag har knarkat dig alldeles för länge nu, så länge att det börjar bli farligt. Du minns antagligen inte ens det finaste du nånsin sagt till mig, för knark har inget minne. Knark är bara en substans. Något utan form. Du minns antagligen inte den där gången du frågade om jag hade någonting på hjärtat. Om jag hade någonting på hjärtat! Med de orden. Och det var ju precis där, precis där, jag hade allt och ingenting. På hjärtat. På mitt hjärta. Det var där du satt och dinglade med benen likt ett barn med blå ögon. Varken du eller jag minns vad, eller om, jag svarade.

Det är snart dags för mig att åka tillbaka. Dags att kasta sten på ditt hus. Jag hoppas att jag än idag är din senaste orsak till gråt, och jag hoppas att jag än idag får dig att somna någon minut senare på kvällen. Den där minuten som du undrar ifall du kommer att komma till himlen eller inte. Nu är det snart vår och jag mår bättre, har bestämt mig för att det är nog. Det blir vår igen. Men det är dags för dina löv att dö nu, det är dags för dem att trilla av. Lycka till din jävla fan.