Jag svär att jag inte blir 25.

Amazing feeling number 4: realizing that everything is going to be ok.

Tror inte det finns något man lär sig så mycket av som andra människor. Vilka de än är, vad de än har varit med om, var de än finns, hur de än ser ut, vilket språk de än pratar. Allting en människa säger avslöjar lite till vad allting egentligen går ut på.

        


         Regnet vräkte ner. Jag hade kunnat dra min luva över huvudet om det hade varit någon mening med det, men jag var sedan länge lika blöt som asfalten under mig. Husen stod så höga. Mörka takplattor på toppen av mörkt tegel. Mörka fönster där någon hängt upp mörka gardiner. De tycktes i alla fall mörka den här natten. Jag väntade på dig där ute på asfalten. Du hade sagt att du skulle möta mig när som helst nu. Mina händer vitnade i mina kappfickor. Jag blundade en minut och lät regnet ta vägen ner för mina ögonfransar. Himlen nästan mullrade. Så grå att det för ett ögonblick verkade omöjligt att det skulle finnas någonting där bakom.

      Jag tänkte på Bon Iver och undrade vad han hade skrivit för sång ifall han sett mig där jag stod. Så kom du ut till mig på gatan, jag hörde hur din port slog igen och öppnade ögonen. Du stod på den lilla trappan. Fumlade med en cigarett. "Hej", ropade du till mig i samma sekund som din sista cigarett föll ur dina händer och som i slow motion hängde i luften, föll, föll, föll, slog i marken medan dina ögon spärrades upp, och den där ciggen rullade ned längs gatan i stömmen av regnvatten.

      Du kastade dig på marken. På dina bara knän. Jag såg hur dina strumpbyxor gick sönder, jag såg hur du satte händerna för ansiktet och skrek. Ditt hår i blöta testar längs ditt ansikte, din klänning uppe vid midjan. Allt fortfarande i slow motion. Allt förutom du. Du la dig på sidan, mitt där i vattnet som rann ned längs gatan i jakt på närmsta brunn. Fingrarna i ditt blöta hår. Och du skrek. Jag undrade där utan att våga säga någonting, vad en person som gråter så förtvivlat över en förstörd cigarett egentligen har förlorat. Och jag tänkte, att du måste vara en av dem som förlorat allting du någonsin haft.

Det till och med spöregnade.

Jag tror att det som gör dig allra lyckligast också är det som kan få dig allra mest ledsen. Jag tror att det man allra hårdast kämpar med att glömma är det man om och om igen påminns om innan man ens hunnit öppna ögonen på morgonen. Men jag tror att man måste ha varit allra mest ledsen för att förstå när man är allra lyckligast. Jag tror man måste uthärda att medvetet sätta sig ner och minnas varje minsta detalj för att sen äntligen få glömma.

Kanske inte ens glömma, kanske aldrig någonsin glömma, men kunna andas normalt igen och kunna somna på kvällen.

Pappa: Om du bara visste vad de här solglasögonen kostade. Ojojoj, det är allvarliga grejer.
Jag: Jaså, vad är grejen med dem?
Pappa: Jadu. Bland annat kan man se färger och sådär med dem, fastän det är solglasögon. Så jag kan se färgen på papegojor och så.
Jag: Pappa, hur ofta ser du papegojor?
Pappa: Jorå det händer. Till exempel varje gång jag är ute och paddlar kajak i djungeln.

Vänta en sekund så ska jag försöka förstå. Ge mig lite tid bara så kanske jag fattar. Ska anstränga mig riktigt jävla hårt nu, för att få in det här. Om jag så ska låsa in mig i mitt rum, lägga mig under täcket och bara tänka tills jag står mitt bland drömmar. Den här gången ska jag fatta först. Mission impossible börjar här och idag.

Och samtidigt ska man försöka komma ihåg att allt och det enda man har är nuet, som en riktigt hurtig buddist eller så. En sak jag lärt mig är: för varje gång du reser dig blir du mer och mer lika stark som ett lejon. Men inte ens du måste bli ett lejon redan idag. Du har tid att både slå hårt mot marken och flyga högt mot universum.

Idag är det din födelsedag och jag tänker le hela dagen för din skull.

Du är som det svåraste ordet i korsordet på mitt nattduksbord,
det som jag försökt lista ut sedan förra hösten.
Du är en solvarm liten sten att hålla i handen.
Du är som den skrynkliga hundralappen i den bortglömda jeansfickan.

Ibland, kan jag stanna upp mitt ute på den grusiga asfalten och inse att jag är så ensam.
Så ensam att jag inte ens har någon att berätta för hur ensam jag är.

Ibland slår mitt hjärta dubbelslag, det har det alltid gjort. Det är som om något försöker påminna mig om det där man glömmer så snabbt, om det där som blir kallt kaffe mitt i natten och det där som får ögonfransar att fladdra.

Helt plötsligt är det skrämmande många som kollar in min blogg! Vad i hela friden!
Vill ni vara så vänliga och avslöja vilka ni är? Namn i kommentarsfältet!

(Fina saker)

Du gör ont i mina lungor. Du gör ont i mina ögon, bakom mitt pannben, i mina fingrar. Du gör ont i mina läppar. Du gör ont i det där som aldrig slutar slå mig blå bakom bröstbenet.



Jag låg på sängen och kunde inte andas. Taket snurrade. Ibland minns jag varenda svettdroppe som envist trängde sig ut på min panna, ibland minns jag ingenting förutom hennes lugnande ord i telefonen mot mitt öra. Med tre små meningar hade du fått min kropp att sjunka så djupt. Jag vet hur det känns när ett hjärta hoppar till så kraftigt att det kommer snett. Jag vet hur det känns när ett hjärta sjunker så djupt att det släpar i marken.  

Jag var inte lycklig, men jag var nervös. Jag var så rädd, men så blond och så solbränd. Och trots att varje steg framåt på den sommarsopade asfalten fick mina pupiller att vidgas så hårt att det gjorde ont, så fortsatte jag mot dig. Hur kan jag inte skratta när jag tänker på det. Hur kan jag inte önska att jag fick göra det en gång till.




Och sen stod du där, du såg mig i ögonen och svalde så hårt som om du var lika nervös som jag. Och jag fick hålla din hand redan samma kväll, medan himlen blev orange. Och som det slog där bakom mitt bröstben, som om det där inne redan då visste hur farlig du var. Som om något visste att jag skulle sakna dig så mycket mycket. Så skrattretande mycket.

Du blev aldrig min, och du säger att du aldrig kommer bli någons. Jag har bränt mina skepp, och du har bränt dina. Jag har inte sagt mina ord, och du har inte sagt dina. Jag har inte berättat mina hemligheter, och du har inte berättat dina. Du har aldrig hållt mig på rätt sätt, och jag har bara vågat då du sovit. Men jag ser ju hur du ser på mig, och jag vet att mina ögon ljuger så dåligt. Så skrattretande dåligt.



Kom ihåg att vi fortfarande finns.