Jag svär att jag inte blir 25.

Du är som det svåraste ordet i korsordet på mitt nattduksbord,
det som jag försökt lista ut sedan förra hösten.
Du är en solvarm liten sten att hålla i handen.
Du är som den skrynkliga hundralappen i den bortglömda jeansfickan.

Ibland, kan jag stanna upp mitt ute på den grusiga asfalten och inse att jag är så ensam.
Så ensam att jag inte ens har någon att berätta för hur ensam jag är.

Ibland slår mitt hjärta dubbelslag, det har det alltid gjort. Det är som om något försöker påminna mig om det där man glömmer så snabbt, om det där som blir kallt kaffe mitt i natten och det där som får ögonfransar att fladdra.