Äta frukost i spöregn

        


         Regnet vräkte ner. Jag hade kunnat dra min luva över huvudet om det hade varit någon mening med det, men jag var sedan länge lika blöt som asfalten under mig. Husen stod så höga. Mörka takplattor på toppen av mörkt tegel. Mörka fönster där någon hängt upp mörka gardiner. De tycktes i alla fall mörka den här natten. Jag väntade på dig där ute på asfalten. Du hade sagt att du skulle möta mig när som helst nu. Mina händer vitnade i mina kappfickor. Jag blundade en minut och lät regnet ta vägen ner för mina ögonfransar. Himlen nästan mullrade. Så grå att det för ett ögonblick verkade omöjligt att det skulle finnas någonting där bakom.

      Jag tänkte på Bon Iver och undrade vad han hade skrivit för sång ifall han sett mig där jag stod. Så kom du ut till mig på gatan, jag hörde hur din port slog igen och öppnade ögonen. Du stod på den lilla trappan. Fumlade med en cigarett. "Hej", ropade du till mig i samma sekund som din sista cigarett föll ur dina händer och som i slow motion hängde i luften, föll, föll, föll, slog i marken medan dina ögon spärrades upp, och den där ciggen rullade ned längs gatan i stömmen av regnvatten.

      Du kastade dig på marken. På dina bara knän. Jag såg hur dina strumpbyxor gick sönder, jag såg hur du satte händerna för ansiktet och skrek. Ditt hår i blöta testar längs ditt ansikte, din klänning uppe vid midjan. Allt fortfarande i slow motion. Allt förutom du. Du la dig på sidan, mitt där i vattnet som rann ned längs gatan i jakt på närmsta brunn. Fingrarna i ditt blöta hår. Och du skrek. Jag undrade där utan att våga säga någonting, vad en person som gråter så förtvivlat över en förstörd cigarett egentligen har förlorat. Och jag tänkte, att du måste vara en av dem som förlorat allting du någonsin haft.


Kommentarer
Postat av: fridaz

brabrabrabrabar. jag tycker om när du skriver lisa

2011-05-21 @ 19:58:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0