Jag svär att jag inte blir 25.

     

      Men ändå vet du, och alla dina vänner vet också. Det handlar egentligen inte om det där klumpiga han mumlade efter fem öl, det handlar egentligen inte om att han har ont om lite tid eftersom han jobbar. Det handlar inte ens om att han prioriterar en sjätte kväll med grabbarna för att se en totalt ointressant repris av någon jävla skitmatch istället för att träffa dig trots att ni inte setts på två och en halv vecka.

     Det hela handlar egentligen om att han inte vill ha dig. Förstår du? Han vill inte ha dig. Att han letar efter någonting annat, någonting bättre, eller inte efter någonting alls för tillfället. Det handlar egentligen om att du vill ha honom så mycket att du får skavsår i luftstrupen av att försöka andas utanför hans närhet, att du inte ens bryr dig om att vinkla upp persiennerna på morgonen om inte han ligger där bredvid dig i sängen. Det handlar om att du vill ha honom så mycket att inga kläder passar, att ingen mat smakar, att inga vänner intresserar, att inga böcker berör, att inga hemlösa barn i världen kan väcka din omtanke, att ingenting längre känns. Att utan honom känner du ingenting. Det handlar om att han inte ens vet om du har några syskon.