Jag svär att jag inte blir 25.

Och jag tror verkligen vi behöver de där förändringarna.
Vi får hålla andan när det gör som mest ont.
Sen spricker knopparna och det blir vår igen, fastän ingen trodde det.

Till och med du och jag, vem kunde ana.

Klädde upp mig i pansar för att våga följa med dig hem,
och sedan lät jag dig tro att mina nerver är av stål och mitt hjärta är av sten.

Du väljer själv ifall ditt glas är halvfullt eller halvtomt, du väljer själv ifall ditt kaffe är blaskigt eller åtminstone kaffe. Du väljer själv ifall ditt rum är för kallt, eller hur bra det är att du har ett täcke. Du väljer själv om du är ledsen för att det är över, eller glad över att det hände.

Ingenting varar för evigt. Ingenting i denna värld. Ingenting alls. Och du väljer själv ifall det är din tröst, eller den vetskapen som ibland när du ska sova får dig att stirra upp i taket och inte kunna blunda.

Om du saknar henne, sakna henne.
Ingenting varar för evigt.

I do hope you die a slow and painful death.

Den där första gången jag hörde Kids av MGMT och mitt hjärta var lika tunt och skört som ett papper från en billig bibel. Alla de där människorna som inte såg på mig, alla de där människorna jag inte kände. Jag kände ingen på den där centralstationen. Och jag lyssnade på den om och om igen, som om jag förstod redan då.

Jag intalar mig själv att det är så länge sen. Det kommer snart bli år sedan det hände. Så länge sen att jag borde ha glömt, att det borde sköljts ner i havet som fotspår på stranden. Men jag har inte glömt. Jag kommer aldrig glömma. Jag lyssnar på Kids, mitt hjärta ser på mig som en av Pavlovs hundar och gömmer sig bakom revbenen. Kanske kan inte du heller få bort det från insidan av dina ögonlock.